Titel: Rör mig inte! (eng Shatter Me)
Författare: Tahereh Mafi
Utgivningsår: 2012 (originalutgåva 2011)
Sidantal: 302
Juliette är 17 år och har inte talat på 264 dagar då hon plötsligt får sällskap av en pojke i sin cell på mentalsjukhuset. Enligt omvärlden är hon ett monster - när Juliette var fjorton dödade hon ett barn enbart genom att röra vid det, och ingen förstod varför. För Återetablissemanget, som delvis leds av en 19-årig psykopat, är hon ett vapen, ett tortyrredskap, och det är därför hon räddas ur sin fångenskap. För att tortera motståndarna till att tala sanning.
Det är inte ofta jag lånar böcker på biblioteket, men gud så glad jag är att jag lånade den här. Att jag inte betalade en endaste slant för den, och att den inte kommer att ta upp någon som helst plats i min bokhylla. Att jag kan lämna tillbaka den och småningom glömma bort den. För det första (för det här kan inte vänta): språket. Herregud, så pretentiöst. Metaforer utan någon som helst logik, låtsaspoetiska formuleringar, upprepningar och den mycket irriterande omotiverade överdosen av överstrukna avsnitt. Tomma ord överallt. Låt mig exemplifiera:
"Min haka hänger vid knäskålarna. Ögonbrynen dinglar i taket."
"Insikten är en pendel stor som månen."
"... tills jag drunknar i en drog av drömmar för att fly från en värld utan tillflykt."
"Adam svarar inte svarar inte svarar inte ..."
"Jag vill slita upp mattan och sy fast den i skinnet."
Ni förstår vad jag menar, eller hur? (Jag har tänkt på att det kan bero på översättningen, men sedan läste jag engelska recensioner och de har i princip citerat samma stycken, så nej.) Låt mig nu kröna detta med ett par riktigt gräsliga beskrivningar av kärleksakter och liknande, hisnande känslor:
"Han är ett varmt bad, en kort inandning, 5 sommardagar inpressade i 5 fingrar som skriver historier på min kropp. Jag är ett generande nystan av nerver som brakar in i honom, styrd av en elektrisk ström genom mitt innersta."
"Plötsligt vill jag dricka varje droppe av hans väsen."
"Jag kan nästan känna hans läppar andas mot mina lungor."
Som om inte detta vore nog älskar Mafi tydligen att använda sig av siffror, och jag råkar vara extremt allergisk mot folk som inte skriver ental med bokstäver. Se ovan. Dessutom saknade den totalt det jag älskar med dystopier: beskrivningen av den värld som författaren byggt upp. För mycket förutsägbar kärlek fyllde ut sidorna i stället.
Mitt betyg till romanen blir 2/10. Jag tog mig trots allt igenom den, och konceptet tilltalade mig även om boken absolut inte levde upp till mina förväntningar. Läs om ni klarar av att ignorera språket.
(Punkt 28 i lästumaningen: Läs första boken ur en serie.)
Kommentera