Titel: Vi är inte sådana som i slutet får varandra
Författare: Katarina Sandberg
Utgivningsår: 2014 (originalutgåva 2013)
Sidantal: 254
När jag var tretton älskade jag Håkan Hellström högt. Det var till Känn ingen sorg för Göteborg som jag för första gången, en synnerligen regnig fredagseftermiddag, tog bussen hem till den pojke som jag nu varit tillsammans med i över åtta år. Så när det plötsligt dök upp en roman med en Håkan-titel kände jag att jag bara måste läsa den.
Romanen handlar om Cassiopeja, en juridikstudent som förhåller sig mycket kritiskt till kärlek. Hon tycker att den är en enda stor klyscha. Sedan flyttar hon från förorten in till Stockholm och där bor Casper, en pianospelande skönhet som ruckar på hela hennes världsbild.
Det är förstås en kärlekshistoria. Det kunde vara vilken som helst, men Katarina Sandberg är inte vilken författare som helst. Hon har ett helt unikt språk, en känsla för stilistik som jag inte känner igen från någon annan författare. Det är poetiskt, det gör ont, men samtidigt är det ironiskt och man skrattar högt. Jag ägnade lite stilistiken lite för mycket tankeverksamhet ibland, för jag märkte att jag tyckte att handlingen liksom mer var en detalj vid sidan om det underbara språket (som jag till en början ansåg vara lite väl mycket).
Mitt betyg till romanen blir 8/10. Härlig sträckläsning som väcker inspiration till att utveckla det egna skrivandet.
(Punkt 53 i läsutmaningen: Läs en roman av en författare som var högst 25 år då romanen publicerades. Katarina Sandberg är född 1992.)
Kommentera