Titel: Min mormor hälsar och säger förlåt
Författare: Fredrik Backman
Utgivningsår: 2013
Sidantal: 447
Efter storsuccén med En man som heter Ove (2012), som jag älskade fullkomligt huvudlöst och både grät och skrattade till, var förväntningarna på uppföljaren såklart vansinnigt höga. Men om någon skulle klara av att leva upp till dem, så måste det ju vara Fredrik Backman. Ungefär så gick mina tankegångar innan jag började läsa romanen, som alltså handlar om sjuåriga Elsa vars bästa vän är hennes mormor. Inget fel med det, men fan så jobbigt det blir när det visar sig att mormor är döende.
I början är den fantastisk. Jag gråter och skrattar, känner igen mig i sjuåriga Elsa och önskar mig en mormor som hennes. Sedan blir det fokus på ett uppdrag som mormor tilldelar Elsa, och sedan är läsaren stundtals fångad i en påhittad sagovärld där man talar ett annat språk (esperanto, har jag lyckats luska ut). Och sagovärldens slott visar sig vara hyreshuset som Elsa och hennes mamma bor i. Och där någonstans faller jag tyvärr av hästen.
Jag gillar fortfarande romanen. Bara inte lika mycket som jag hade hoppats. Jag skippar några rader ibland, läser mindre koncentrerat än jag läste Ove och jag känner förvisso en tomhet när jag lägger ifrån mig romanen, men på intet sätt lik den Ove lämnade mig med.
Mitt betyg till romanen blir 7/10. Läsvärd, men nådde inte upp till mina förväntningar.
(Punkt 6 i läsutmaningen: Läs en bok vars titel består av 6 ord.)
Kommentera